primadonnna

Näe, det är inte så länge kvar nu även om det är ett gäng veckor.. Detta kändes ju ganska avlägset när jag fick reda på att jag var gravid.. Dåå gick veckorna sakta!
Men nu sitter jag här med stormagen i vädret.. Vi längtar som galningar!! Än är jag inte det minsta nervös.. Det är bara Åke som är lite "shakey!" Men jag tror det är lättare för mig att känna mig lugn, eftersom jag har ju burit på bebis i x antal månader..

Allt som vi kan tänkas behöva de första veckorna är inhandlat.. BB-väskan är ännu opackad, men den ska vi väl ta itu med också även om jag inte känner nån jättestress över det just nu.. Jag som är ett kontrollfreak, har nog aldrig varit så lugn som jag är nu.. Jag går runt och vet att allt ordnar sig..

Ett exempel är när jag upptäckte att Cerio var halt.. Hade det varit Grynet hade jag gråtit floder (ingen överdrift) Nojja var mitt mellannamn. Men efter den brutala förlusten kan liksom saker och ting inte bli så mycket värre. Att han blev halt är inte hela världen- han lever och mår faktiskt väldigt bra! Det löser sig!

Det kan låta töntigt för den som redan besitter kunskapen att hantera vardagen med att rycka på axlarna. Men ett ganska stort steg för mig som blivit näst intill hysterisk om något hänt..


Åke börjar jobbet igen på måndag.. Jättetråkigt för oss båda.. Jag kommer tycka att det är rätt trist att gå hemma själv. Men det dröjer inte allt för länge så är jag inte ensam på dagarna längre..
Det känns jättekonstigt och helt underbart. Så här innan man egentligen har en aning om hur ens liv kommer se ut, så gör man sig ju en massa föreställningar.. Jag undrar hur väl de kommer stämma överens- mina föreställningar och den riktiga vardagen? Det återstår att se..

Detta var ett utdrag direkt ur min hjärna.. All for now..=))