Tack vännen!
Mitt fina lilla Sto! Min fina lilla hjärtevän..
Det bästa jag gör just nu är att spela hög, skrikig musik i hörlurarna, då känns det som de skriker åt mig, istället för mig!
Vill bara skrika, allt vad jag kan! Eller ut och springa tills jag spyr av utmattning- på något sätt försöka få ut allt!
Jag har för mycket tid att tänka och så får jag panik över att jag inte kan springa ifrån mig själv, jag får inget grepp om känslorna eller tankarna i huvudet! Jag blir hysteriskt arg, så väldigt ledsen, lättad på något sätt att inte behöva känna oro, arg igen. Allt på samma gång.. Alla känslor trängs om att få komma fram först, och jag vill bara slippa ta tag i dem..
I turkiet gick det ändå som bra ändå, det som hade hänt kunde jag inte ta in!
Hon var ju bara död, men det går över när jag kommer hem.. Det löser sig, jag fixar det, jag kan hjälpa henne, det är ingen fara!
Så när det väl gick in så är det de sista dagarna som varit jobbigast!
Men livet går vidare. Min älskade lilla Grynet finns i mitt hjärta, jag kommer aldrig hitta någon som henne. Jag kan inte få henne tillbaka, men jag får ta åt mig den äran att fått ha henne och rida en sån fantastisk häst oavsett våra duster och delade meningar i vissa lägen! Hon surade, trilskade och hoppade rakt in i hjärta på mig!
Igår hittade jag en ny vän som verkligen försöker trösta mig.
Jag har ju hela tiden känt att jag kan inte gå hemma och inte RIDA! Jag måste ha en häst att åka till varje dag, annars slutar jag leva!
"Loppan" är en tysk tjej 11år som jag fått låna. En riktig arbetsmyra som gör sitt bästa. Jag tror vi kommer bli goda vänner hon och jag!
Varit jobbigt att gå in här... Allt har juh liksom handlat om Grynet...Å nu finns hon inte mer - varför liksom???
Du skrev härom dan om - "Vart kopplar jag på autopiloten?"
Men jag tror att alla dessa känslor måste man gå igenom, de är dessa som gör oss till dom vi är, till människor med empati. Utan dessa lever man inte, men d gör förbannat ont!
Jag hoppas & tror att denna "Loppan" ska kunna bygga sig ett litet rum i ditt hjärta, för en tid iaf. För å göra det lite enklare att leva & andas!
Vet att du är en stark å duktig tjej...men man får åxå vara liten, rädd, arg å förbannat ledsen...
Pussar å kramar lill strumpa!
skrik då, skrik allt vad du kan och låt det komma. det måste ju komma. när jag behöver få ut brukar jag också lyssna på hög skrikig musik, prova Disturbed - Shout. jag tycker den hjälper till fint!
Det är jävligt orättvist men du fixar det. Och Loppan gör nog stor nytta!
Kramar Fia med mycket dimmig sikt just nu.
Det är bara att älta och sörja. Jag har förlorat 3 (!!!) hästar på 4 år, det är skitjobbigt. Andra hästar har för mig också varit ett sätt att gå vidare. Men nu förtiden har jag tyvärr svårare att fästa mig vid en häst, har den liksom bara till låns känns det som...
Det finns dagar då hon fyller din själ, upptar hela ditt väsen, tänker inte på annat, än på hur det skulle kunna vara.
Det finns dagar när tomheten efter henne känns som en amputation, en del av dig som inte går att få tillbaka.
Det finns dagar när du vill minnas stunden, då du fylldes av hennes värme och glädje, blev på djupet berörd.
Alla de andra dagarna i det vanliga livet som är, lever du i nuet, vänjer dig långsamt med att hon nu är någon annanstans.......
Allting är evigt.
Inget är för evigt.
Allting förgås
Kram vännen....
Väldigt tråkigt att höra att finaste lilla Grynet är borta! Jag beundrar verkligen vilket jobb du gjorde med den där hästen. Tänker på dig! kram
Tack vad ni är snälla. Ni skriver så jag börjar gråta igen, känns skönt också!
Det finns hästar som är något långt utöver det vanliga, en sådan häst man bara få en gång i sitt liv. Dom får en speciell plats i ens hjärta som ingen annan häst någonsin kommer kunna ersätta. Grynet var en av dom, och tack vare dig Pernilla fick hon bevisa det! Kramar!!!
Hej Pernilla, vill bara säga att jag tycker du är oerhört stark! Man blir tårögd av att läsa här på bloggen alla vet vad Grynet betydde för dig. Jag tänker på dig och hoppas att du ska få ha kul med den här Loppan som du skriver om!:) /Diana
tack!
Hur är de för dig vännen? Länge sen jag såg till dig. Kram
När jag läser vad du skriver om Grynet så känner jag hur mina tårar börjar rulla, jag börjar genast tänka på min underbra tid med RV. Hur mkt man saknar dem och hur svårt det är att de inte finns med oss längre. Jag kan än i dag bli ledsen när jag ser han på bild men jag tror det är viktigt att man får vara ledsen. Det är bra att du har nått nytt att rida på man blir ju galen annars. Man måste tillåta sig att gå vidare och se framåt. Man tycker inte om sin älskade häst mindre för att man går vidare. Tänker på dig kram
