primadonnna

Ensam hästtjej (för)söker

Vill du leva ensam, skaffa häst. Vill du dela ditt liv med någon annan än hästen, så sälj då hästen igen! Jag har inga belägg för mitt påstående, men min känsla är att det finns väldigt många fler singlar i hästvärlden än i samhället i övrigt, frågan är bara varför?

Visst, Sverige är det singel-tätaste landet i världen, och det finns mer än en miljon enmanshushåll i Sverige. Att vara ung, snygg och singel har blivit något av en livsstil för unga tjejer allt sedan Sex and the city glorifierade överkonsumtion av alkohol och män Ändå, faktum kvarstår. Det känns som det finns många fler singlar i hästvärlden än på andra håll.

Att hästeriet tar så mycket tid att det inte finns tid för annat i livet är inte hela svaret på frågan, även om tidsaspekten säkert spelar in både i själva "att träffa någon" och i att "ha tid till att utvecklas tillsammans".

Hästvärlden är en egocentrisk värld. Vem är det man försöker att förverkliga genom hästen? Sig själv såklart! Det är ju inte för hästens skull som man lär den förvänd galopp eller piruetter. Det handlar enbart om den egna framgången, om sig själv. Att bevisa för sig själv, och för de andra i hästvärlden att man minsann kan. Jag är alldeles övertygad om det faktum att om hästen själv fick välja, så skulle skrittpiruetter inte stå högst upp på önskelistan över "roliga saker att göra en onsdag".

Nästan allt i livet för en hästtjej kretsar kring hästen. Det övriga är mer eller mindre bara ett nödvändigt ont. Man jobbar för att ha råd med häst och ens huvudsakliga umgänge är folk i stallet eller andra likasinnade hästmänniskor. Som kille till en hästtjej så skall man nog skratta sig lycklig om man får lov att vara en liten, liten fölmåne i hennes hästuniversum. Det är väl klart att det är väldigt många killar inte nöjer sig med det, utan vill ha mer än så.

Det räcker att jag ser till Anna. Min egen påverkan på hennes humör är väldigt liten. Mycket lite av det jag gör får henne gladare eller ledsnare. Om jag är sjuk så rycker hon bara på axlarna, men om däremot Lancio skulle hosta till en gång i stallgången, ja då skakar hela hästuniversum med minst 5.8 på Richterskalan.

För ett tag sedan så såg jag följande citat på en av de större debattforumen på Internet som handlar om hästar, jag vill minnas det börjar på B och slutar på ukefalos. "My husband told me I could choose beteween him and the horse. Damn I´m gonna miss that man!" Det var en tråd där medlemmarna förfasade sig över att Stinas kille tyckte hon skulle tillbringa lite mindre i stallet. Stina själv var ledsen men oförstående, hon var ju inte i stallet mer än 5 timmar om dagen, 7 dagar i veckan. Jag läste, log för mig själv och tänkte att det var den där egocentriska världen igen. Oförmågan och oviljan att rucka det allra minsta på sig och sitt för någon annans behov.

För mig, som för alla andra män till hästtjejer runt om i Sverige, så är citatet faktiskt inget som man skrattar åt, utan det är en realitet lika självklar som skrämmande. Evigt förbannad vore den man som skulle ha den oerhörda fräckheten att ifrågasätta vare sig tidsåtgång, kostnad eller nyttan av hästeriet. Må han brinna! Jag förmodar att även Stinas man är singel vid det här laget.

När jag bara hade känt Anna i ett par, tre veckor så skulle jag fika med hennes mamma i Borås ridhus medan hon red ett pass på Lancio. Vi satt där i cafeterian och tittade ut i manegen medan Anna red. Plötsligt så säger Annas mamma: "Anna har ridit hästar i hela sitt liv. Det finns inget som betyder mer för henne än det. Ingenting". Jag är ju inte dummare än att jag fattade det dolda budskapet i den meningen, och jag nickade allvarligt till svar.

Om hästen är det enda som betyder något för hästfolket så är det självklart att man kommer att man missa en hel del saker som ligger utanför hästvärlden. Man kanske missar böcker som man borde ha läst, resor man borde ha gjort eller mannen med stort M som man borde ha träffat (och kanske delat livet med).

Om hästen är det enda som är viktigt, så kommer det i sin förlängning att innebära ett liv i ensamhet. Jag känner faktiskt inte till ett enda äldreboende i det här landet där man accepterar att man delar rum med sin häst (Jag är hemskt ledsen Jens Orbacks mormor).

Det är förbannat synd därför att hästtjejer (och killar) har så mycket att ge. Även om ett liv med Anna är ett liv i skuggan av hennes häst, så har hon likafullt massor med bra saker att tillföra till mitt liv. Jag är ganska övertygad om att det samma gäller hästfolket i allmänhet. Precis som det finns en "rätt" häst till alla hästtjejer, så finns det säkert en "rätt" man. Det kanske tillslut skulle vara värt att offra ett ridpass eller två för att träffa honom? Att våga öppna upp dörren i det egocentriska mörkret och släppa in någon annan nära, någon som inte har vare sig man eller svans?

Jag har en idé. Programmet "Ensam mamma söker" känns oerhört förlegat och uttjatat. Det är ändå bara ett gäng galna morsor som vill ha en man som kan hjälpa dem att bära hem kassarna från ICA, och helst även betala dem. Det bara lyser desperat och kåt mamma om dem lång väg.

Låt oss istället prova ett helt nytt koncept på samma tema, jag talar självklart om "Ensam hästtjej söker dräng". Programmet där tre hästtjejer testar de utvalda killarna på olika sätt. Jag kan tänka mig moment som: mockning i mörker, backning av hästtransport utan backspeglar och hålla galen häst i snöre medan man smäller av fyrverkerier bakom hästen. Varje vecka blir en kille bortröstad och får gå och lägga sig på gödselstacken.

När programserien är slut så kanske åtminstone tre hästtjejer har träffat mannan med stort M, efter 5 säsonger är vi uppe i hela 15 "perfect matches". Nej, det kanske inte löser problemet för hästvärldens alla ofrivilliga singlar, men det är en början.

Jag önskar er övriga all lycka till, glöm inte bort att ni har massor att ge. Våga släppa fram Pippi Långstrump inom er, hon klarade minsann av att leva både med häst och... apa.