primadonnna

Havrepappa, är hård, men jag kan inte annat än att fnissa och hålla med!




Dressyrryttare ÄR fjolliga!

Nu kan jag bara inte vara tyst längre. I flera år har jag verkligen försökt att förstå, och ta till mig dressyrens själ. Det är dags att lätta på trycket och tala om vad jag verkligen tycker om dressyrryttarna.

Dressyr går ut på att försöka få hästen att utföra en serie rörelser så bra som det bara är möjligt. Det skall se lätt och enkelt ut, och det skall finnas ett flyt genom hela uppvisningen. Så långt har jag inga problem med dressyr som tävlingsform, det är som vilken annan uppvisnings"sport" som helst.

Jag tror att det är utövarna själva som drar ett löjets skimmer över sporten. De ser så förbannat märkvärdiga och fisförnäma ut. Jag har förut skrivit om sniptanter, och inom dressyren så är det sniptanter med snipminer vart man än ser. Näsan pekar upp och mungiporna ner. De går och sitter som om de hade ett järnspett rakt upp i en kroppsöppning som man inte kan skriva ut namnet på här. De ser så tråkiga ut, och det är knappt att de kostar på sig ett leende ens under prisutdelningen.

De obligatoriska pärlörhängena och sminkningen är standard. I de högre klasserna tävlar de i frack (!!!) för övrigt något som jag inte ens hade på mitt eget bröllop. Inte nog med att de rider med en frack på sig. Denna skall sedan dessutom "smyckas" med löjliga tygmärken på bröstfickan. För övrigt exakt likadana tygmärken som vi fick i scouterna när jag var barn. De riktigt tuffa dressyrryttarna fäster dessutom olika pins och nålar på fracken av typen Ridborgarmärken. Varför i herrans namn då?

Ett annat stort frågetecken är varför alla skall ha en liten mässingsskylt bak på sadeln med sitt namn på. Vet man inte vilken sadel som är ens egen, eller vill man att någon annan skall vara så nära där bak att vederbörande skall kunna läsa texten?

Snobberiet stannar inte här, utan allt skall skruvas åtminstone sju varv till. Fracken, pärlörhängerna och sminkningen skall matchas med den ack så praktiska höga hatten. Här är höjden på hatten av yttersta vikt. Är hatten för hög så förvandlas dressyrtanten genast till en hårt sminkad Tobbe Trollkarl med en transsexuell look. Å andra sidan om hatten istället är för låg så påminner dressyrtanten istället genast om Häxan Surtant på Nobelmiddag.

Om ändå detta hade vore nog, men icke! Sist jag såg en dressyrtävling så kom det in en sniptant, förlåt jag menar dressyrtant, med en död hamster i sin hatt. Denna döda hamster fästes sedan i tantens hårknut med en större mängd nålar. Jag vet hur en svettig ridhjälm luktar, och jag vill inte ens tänka på vad den där döda hamstern måste avsöndra för ruttna odörer. Den lilla löjliga mässingsskylten på sadeln får säkert gröna beläggningar av hamster-stanken. Allt detta för att få en liiite större hårknut i nacken. Jag säger bara odla riktigt hår, eller köp Regain på apoteket. Låt den stackars hamstern leva!

Notera att jag än så länge inte ens har nämnt ett ord om vare sig färgmatchningen, de fåniga plastrongerna, de vita lindorna eller om den fullkomligt hysteriska märkesfixereringen. Inte heller har jag sagt ett ljud om att de verkar vara rädda för sina egna hästar. Jag har då aldrig sett en hoppryttare som kommer in i manegen med sin häst i lina. De brukar komma inskrittandes på långa tyglar pratandes i mobiltelefon. De verkar på det hela taget vara en aning mer "relaxade" och "laid back" än dressyrtanterna. Fast det kanske trots allt är järnspettets fel? Det kan ju inte vara alltför skönt med det upp i den där onämnbara öppningen.

Jag vill tro att dressyr handlar om att utföra en bestämd serie rörelser så bra som möjligt, och att den som bäst lyckas hantera sin häst faktiskt också vinner tävlingen. Det borde verkligen inte vara någon slags skönhetstävling där den med flest döda hamstrar under hatten och de största pärlörhängena vinner. En skönhetstävling där respekt är att ha flest scoutmärken och ridborgarmärken på sin frack.

Jag har enbart pratat om dressyrtanter än så länge, men de killar som håller på med dressyr är verkligen inte så mycket bättre de. Jag har i och för sig aldrig sett Jan Brink vare sig fästa en död hamster i håret innan tävling eller ha på sig pärlörhängen offentligt, men jag skulle ljuga om jag inte sa att jag tycker att dressyr är ganska gay.

Även om klädseln är unisex inom dressyr, så framstår tanterna som hårdare och killarna som mjukare i den obligatoriska fjoll-utstyrseln. Att killarna ibland rider i uniform gör varken från eller till för fjoll-stämpeln.
En manlig dressyrryttare i uniform får mig nämligen enbart att tänka på Village People i sin glans dagar. Everybody sing YMCA...