Alla dagar
Jag är fortfarande i bubblan, å jag trivs där jag är.. Jag får vara hemma med min största skatt hela dagarna.. Jag har världens finaste sambo som gör allt för sin familj..
Jag åker till stallet och rider min fina häst! Jag har det jag önskar från alla världar!
I natt har Ville sovit lite oroligt, vaknat varannan timme och gnölat och ätit en skvätt. Han sover vanligtvis 4-5h åt gången under natten- så jag ska absolut inte klaga!
Sen har han sovit oroligt under dagen, så fort man lägger ner honom vaknar han igen- vilket han inte brukar göra, men allt med barn är väl "perioder" vad jag förstått!?
Men nu ikväll har han äntligen somnat och har sovt i två timmar- det känns som forever!
Han har börjat dregla så smått.. Sötnöten! Hur nu det kan vara sött! Men allt med honom är sött. Jag är så upp över öronen kär i min lilla, lilla pojke!!
Åke jobbar ju heldagar- två dagar i veckan! Så han är hemma mycket..
Cerio får vila dom dagarna. Jag började tappa hoppet där ett tag.
Han har ju varit igång en liten stund nu och i början vet jag ju naturligtvis att det var för att han var orastad/oriden, då han kunde älga iväg med mig bäst han ville och jag är varken liten eller svag! Men när han är svag så drar han ju nytta av sin storlek.
Vi mätte honom förra veckan, vi hade ingen riktig mätpinne men han ligger nånstans runt 171-172, plus all den där massan han bär på.. Ingen liten herre!
Men han går på diet, han är fin i hullet nu, vill inte ha honom för stor speciellt när han varit skadad..
Det jag ville komma till är att de senaste tre dagarna är han som jag minns honom- jättefin att rida! Fin i munnen, bär sig själv (den stund han orkar) och en riktig arbetsmyra!
Snart är det dags att dra upp honom på malmen och rida lite för Kerstin, det känns bättre att ta ett lättare dressyrpass och få hjälp än sitta och traggla hemma, jag ska ju liks rida! Då kan man ju lika gärna ha någon som står och skriker på mig..
Så jag gör rätt..
All for now!
Tuttarna i vädret!
Amma offentligt... Vad tycker vi om det egentligen? Kommentera väldigt gärna oavsett vad ni tycker...
Min egen syn på det hela är väldigt enkel.. Man gör som man vill, mig stör ingen med att varken smyga fram en lite måltid under tröjan till bebisen- eller kasta fram hela tutten ogenerat och sen mata sin lilla..
Det enda jag brukar tänka när jag ser någon sitta och amma där det springer mycket folk är att; oj, jag skulle nog aldrig våga!
Och det var väl så jag resonerade innan jag själv fick barn, att jag är nog ingen som kommer amma offentligt, att känna mig helt bekväm med att "sitta kvar" å amma, utan smyger mig hellre iväg på något lugnare ställe- lååångt bort, eller det bästa vore ju om man hade bilen nära- då kan man slappna av helt..
Men jag har ju då som kanske fler än jag har; fått erfara att ibland är det mer eller mindre vääldigt svårt att hitta en avskild mer bekväm plats att mata sitt barn på!
Och dessutom hur mycket man än vill så är det ganska svårt att tala om för sitt lilla barn- att kan du vänta tills vi kommer hem? Eller tills mamma hitta en mindre snuskig toalett att ta fram tutten på?
Ibland har man inget val! Även om man matat barnet innan man åkte så kommer ju barnet tillslut bli hungrig igen?!
Detta har ju gjort mig lite mer avslappnad ändå.. Fast det är klart- om vi sitter ett gäng och surrar vid matbordet eller t ex på hippologums tävlingar som vi var på i sept, mitt i folkmassan så sitter jag inte kvar utan hoppar några platser längre bort för att få lite ro..
Men jag känner ingen stress att måsta hem innan han vaknar eller liknande- såsom jag trodde att jag skulle bli!
Ett exempel är när vi var på sjukhuset och satt i resturangen och åt, och hade såklart inte ätit upp och Vilgot vaknar och skriker!
Vad f-n skulle jag göra?? Skita i att äta, lämna sällskapet och rusa iväg ut på parkeringen in i bilen? Äta färdigt, låta barnet skrika hysteriskt? Eller smyga fram lite hud i några minuter för att "få det överstökat" så jag kan fortsätta med mitt trevliga sällskap??
Jag smög fram lite hud! Och Ville blev nöjd... Så alla glada, alla nöjda! Och inte tusan var det kanske det roligaste jag gjort! Men inte mådde jag dåligt heller! Men hela tiden väntade jag mig någon som knackade mig på axeln och meddelade hur detta inte lämpade sig...
Så där är vi nu? Något dilemma ska jag väl inte kalla det då jag gör som jag vill ändå, men hur resonerar mina medmänniskor? Nyfiken!
